Fina fisket

Fina fisket
Rune Andersson

Norra Åsnens Fiskevårdsförening bildades 1930, men från de första åren finns dock inga protokoll bevarade, och tydligen var verksamheten ej heller så omfattande. Från och med 1943 finns dock allt bevarat. Jag skall nu försöka plocka fram verkliga händelser och uppgifter om vilka som arbetat i föreningen.

Jag börjar med den första styrelsen: Karl Pettersson, Torne, Hjalmar Lundin, Björkholmen, Axel Berg, Hagstad, Emil Lövkvist, Odensjö och Per Nilsson, Tvetaryd. Som revisorer fungerade Ernst Karlsson, Vrankunge och August Nilsson, Torne. Vid denna tid fanns en fiskerikonsulent, som hette Bernt Pettersson.

Redan 1945 började man med kläckning av gäddyngel vid Torne kvarn. Detta år hade man fått fram 183 000, vilka planterades ut i norra området. Därutöver köpte man in 40 000 siklöjor, som sattes ut i fjorden. Det var egentligen mycket kärva ekonomiska villkor dessa första år. Som ex. kan nämnas: Löner till dem som arbetade med skötseln av kläckning utgick med 100 kr, till Karl Pettersson och till den, som var ombud vid fiskeri­stämman i södra Sverige, 10 kr. Under 40-talet kläcktes varje år stora mängder. År 1948 sat­tes 560 000 gäddyngel och 50 000 siklöjor ut. Noteras kan, att de flesta sammankomsterna skedde på Torne Café.

Under denna tid var fiskekortspriserna inte så höga. Ett vanligt årskort för mete och kastspö kostade bara 3 kr. Man erbjöd vid denna tid också fiske med långrev, 100 krok för 10 kr om året. Valde man nätfiske gick det också, två nät för 5 kr. För att bättra på ekonomin ordnades fiske­tävling på Sirköbron. Nettovinsten blev 240 kr.

På årsstämman 1949 höjdes röster för att för­bjuda siknot. Det påtalades, att siken fanns i så litet antal, så det blev i stället mört och benlöja, vilka behövs som föda åt rovfisken. Beslutet blev, att vissa begränsningar genomfördes med föreskrifter, att endast i sept, okt, nov, fick fiskas med not. När vi kom in på 50-talet började också ål att sättas ut, i början inte så många, 10 000 år 1952.

Att kontrollera fiskekorten var inte så lätt. 1955 engagerades Kalle på caféet och Ernst Grimskog. Vidare beslöts att inköpa en kikare för kontroll. En längre tid användes dammarna i Hunna för att försträcka gäddynglet, d.v.s. de fick vistas i dammarna en tid, så att de var lite större vid utsättning Vid 1953 års stämma beslöts, att nu måste det bli slut på tjuvfisket. Kostnaden för fiskekort blev 8 kr för mete, drag och pimpel. Under åren fram till 1956 passerade väl inte så mycket. Vi gör i stället ett litet personcollage över våra medarbetare vid stämman detta år. De flesta är nu borta och i saligt minne bevarade: Karl Pettersson, John Jäghagen, Göte Svensson, Gustav Pettersson Torne, Mellvin Johansson Kittegård, Torsten Ljungberg Hunna, Sven och Ernst Grimskog Nygård, Sven Karlsson, Johan Karlsson Skatelöv, Hjalmar Lundin Vrank­unge, Per Nilsson Tvetaryd, Henrik Gustavsson ”Ilaviken”, Hugo Karlsson Ringshult, Sture Berg Vrankunge och Bernt Johansson Växjö. Från detta möte finns ingen kvar mer än Ernst Grim­skog, som nu trots sin ålder är väldigt vital. En liten parentes för 1960 är, att tre personer blev ertappade med tjuvfiske bl.a. två från Torne. De fick en reprimand och varning. 1960 kom den första enhetliga sammanställningen över utplan­tering.

Totalt sattes i Åsnen 1.692.000 gäddyngel ut, därtill 260 000 ålyngel. Varje år sattes i norra området mellan 300.000 och 400.000 gäddyngel ut åren 1960-1985. Vi är framme vid 90-talet, och kommer in på bildandet av ett gemensamt område för hela Åsnen. Det startas också en ny utsättning, kräftor och signalkräftor. Det har fort­gått under 5 år, kanske kan vi få tillbaka den tid, när vi hade flodkräftor i vår sjö.

Nu är det dags att ha framtidsvyer för Åsnen. När nu skötselområdena i Åsnen har samlats för att man gemensamt ska arbeta för sjöns bästa, har styrelsen beslutat om en plan för framtiden. Vad behöver vi för åtgärder för Åsnen? Det finns en rikedom i en sjö som Åsnen. Vi har god till­gång på fisk, och därtill med både storlek och smak så attraktiv. Vi måste dock vara observanta på vad som påverkar beståndet av fiskarter. Det finns ett par exempel därpå, bl.a. löjan, som försvann, och även flodkräftan. Förhoppnings­vis kan vi behålla arterna gädda och gös, som vår sjö är välbekant för.

Till sist: Får jag nu lov att presentera några av de personer, som har haft mest att göra med fisket i norra delen av sjön Åsnen. Detta är mina personliga reflexioner.

Nr 1 Kalle på caféet i Torne
Kalle var en personlig vän till mig. Han var stor fiskare med anknytning till Torne Gård och Mary Stephens. Kalle fiskade på Tornes vatten och hade egentligen inget eget vatten. Kalle levererade sin ”kvot” till Mary och mestadels blev det till hund­foder (tyvärr) enligt hans egen utsago. Kalle var den verklige eldsjälen i fiskevårdsområdet. Han var ordförande under många år, över 20 år. Un­der lika lång tid var mötena förlagda till Torne caf^é. Hans engagemang var alltid 100%.

Nr 3 Per i Tvetaryd
Per var egentligen den som var kommunens man i orten. Han hade det mjuka vänliga sättet. Mycket engagerad, men hade trots det tid för fisket i Åsnen. Om en konflikt var för handen, göts olja på vågorna med en gång. En samlande kraft i styrelsen. Trots allt var det många viljor, som skulle enas i fiskevårdsområdet.

Nr 2 August Möllare
August var den som kontrollerade anläggningen vid kvarnen i Torne. Som ung och grön var jag ofta vid kvarnen och tittade på anläggningen med yngel. Det såg egentligen ut som grodyngel vid första anblick. Man fick klart för sig vad det var, när August talade om: ”Här är 5000 yngel från gäddor i detta glas”. När jag kom till kvarnen i Torne, var det alltid tid för prat (60-talet), och August drack gärna en kaffegök, som var nor­malt vid den tiden. Ett gott utbyte av tankar och idéer var det alltid.

Vi vet att vår sjö Åsnen har en väldigt stor betydelse även för glesbygdens överlevnad. Från att det tidigare varit ett sätt att få mat på bordet med husbehovsfisket, har det alltmer övergått till att bli sportfiske och turism. Därför tror vi, att alla är betjänta, även in på 2000-talet, av en frisk och fiskrik sjö Åsnen.

Med stjärtfenor i båda ändar – ett fiskedrama på Åsnen
Rolf Olsson

Den händelse, som jag nu ska redogöra för, tilldrog sig en förhöstdag på 1970-talet. Mina fiske­gener, nedärvda från jagar-fiskestenåldern för 10 – 6 tusen år sedan, driver mig då och då ut på sjön att pröva fiskelyckan. Det sägs, att man bör sätta mål för sig och sträva efter att uppfylla dessa för att inte irra roderlöst på livets sjö.

Mitt mål för fiskedagen var att försöka fånga 3 gäddor och 8 abborrar på kastspö helst före elvakaffet. Roende med dåvarande träbåten från Ulvö vid niotiden nådde jag strax svängbron, där jag kastade en stund med ett litet spinnaredrag och fick 3 abborrar. Fortsatte därefter min rodd och passerade så småningom Rättesholmen på vänster sida och stenen med trädet på höger sida.

Provade några kast utmed näckrosridåerna och fick ytterligare sex abborrpinnar. Abborr­målet var därmed nått. Bytte drag för gäddfångst till ett stort skeddrag kallat Atomdrag. Passerade Ekön, provade några kast utan resultat. Söder om ön vid det stora stenskärvet högg en gädda på drygt kilot, som bärgades. Klockan närmade sig nu halv elva, och kaffe-suget började ge sig tillkänna. Efter stenskärvet fick jag in en frisk nordvästlig vind från ”Fisk­am’s” vik, varvid båten för egen kraft började driva på Horgefjorden.

Stående upp i båten provade jag några kast i olika riktningar med det tunga skeddraget, då det helt plötsligt blev tvärstopp vid invevningen.

Det åstadkoms ingen rusch ut på linan som brukligt vid gäddhugg, varför jag förmodade ett bottennapp i en sten, eller att det kunde vara i en sjunken stock, kanske från Huleviks Fabrikers flottningsperiod på Horgefjorden.
Jag gjorde några hastiga ryck med spöet för att få draget att lossna.

Det var då som linan slirade ut, men bara några meter och jag erfor med en spänningsrysning, att i stället för sten eller stock hade jag krokat som det kändes ett gäddmonster med kanske rekor­derlig storlek och vikt. Jag förstod med ens, att något elvakaffe inte var att tänka på, ty att bärga

en gäddkrokodil måste få ta sin tid. Båten drev mot det håll, där gäddan höll och närmade sig dessutom ett stenskärv, varför jag genom en snabb manöver lyckades kasta i ankaret i mot­satt riktning. Sedan följde en lång kamp om vil­ken som skulle tröttas ut först – gäddan eller jag.
Med lagom broms på haspelrullen tog jag in några meter, varefter gäddan genast tog tillbaka förlorade metrar. Men efter cirka en timmes motstånd sinade gäddans krafter, så att jag kunde veva upp henne ur djupet och in till båtsidan.

VILKEN SYN !

Hon var lång som halva båtlängden, ovanligt rundtjock, och ryggen var svartfläckig, där hon stod alldeles uppgiven strax under vattenytan.

Hur får man upp en krokodil i båten utan håv, utan huggkrok och för liten hand för att kunna greppa om nacken? Möjligtvis hade V Torsås gen­om tiderna störste Here (Puttetorparen) kunnat lyfta in gäddan med ett nackgrepp? Eftersom gäddan verkade totalt utmattad bestämde jag mig för att koppla ett livtag på henne och på så vis välta in henne i båten. Jag ställde upp bygeln på haspelrullen, så att linan kunde löpa fritt, ifall jag skulle missa livtaget, varefter jag lade mig på knä mot båt­relingen, trädde armarna runt gäddkroppen utan att vidröra densamma, kopplade händerna och lyfte snabbt in över båtkanten. Det var medan gäddan ännu var i luften, som hon baj sade så det sprutade över stora delar av båten. Det var som om jag hade tryckt omkring en jättestor omvänd kaviartub med tubhatten borttagen.

Vilken odör hon spred i båten! Snabbt som ögat efter nedsläppet av besten mot båtbotten kastade jag mig fram i fören och greppade det speciella dödsredskap – en gäddklubba – som en äldre bro­der till mig har förfärdigat. Med några välriktade slag mot huvudet/nacken var gäddans levnadsbana ändad. Men kanske kommer hon åter att leva upp och förbli odödlig, när denna min berättelse kom­mit med i V Torsås millenniebok. När det åter nå­got så när hade bringats balans och lugn i båten, såg jag till min stora förvåning, att det var en kanni­bal av stora mått jag hade fångat. Hon hade nämli­gen stjärtfena i båda ändarna. Nu förstod jag, var­för hon inte hade gjort några längre ruscher vid invevningen, varför hon var så rundtj ock och baj s­ade så enormt samt luktade så illa.Hon hade alltså, för kanske en vecka sedan, fångat en av sitt eget släkte – en gädda på c:a 2-3 kg, som det visade sig vid rensningen av dubbelgäddan efter återkomsten till Ulvö. Därefter hade hon dag för dag sakta

matat ner den inre gäddan med huvudet före i mag­säcken och därvidlag producerat stora mängder matspjälkningsvätskor.

Den yttre gäddan vägde omkring 14 kg, och var så inpyrd med magsafts- och avföringslukter, att jag tyvärr var nödsakad att gräva ner dubbelgäddan i alla dess beståndsdelar. Man kan undra, varför gäd­dan högg, när hon inte hade kunnat svälja ner så mycket som en sländlarv på många dygn framöver. Kanske tänkte hon sig ha mörten, som draget lik­nade, till efterrätt och magrensare så småningom. Troligast är dock, att hon högg rent reflexmässigt, när draget råkade passera intill henne. Mitt vid utfärden ställda mål för dagen, att fånga minst 8 abborrar klarade jag ju snabbt. 3 gäddor får man väl säga, att jag också klarade, nämligen 1 enkel­gädda + 1 dubbelgädda blir uppställt 1 + (1 + 1)=3 st. Gäddor i viktklassen 1-3 kg är mina favoriter. Jag har i redogörelsen ovan nämnt det planerade elvakaffet, som missades med ett flertal timmar. Extra gott till kaffet och kaffe vid rätt tidpunkt är en förutsättning för en lyckad fiskedag. Det skall vara gott att leva – gott att veva!

Vilken oerhörd resurs Åsnen med omgivningar är! Inte bara det givande fisket! Jag slutar aldrig att frapperas över den skönhet, som Åsnens övärld och vatten uppenbarar för envar. Jag fotograferar så mycket jag förmår av allt detta vackra, ej med kam­era så mycket, utan med ögonen, och lagrar bilder­na i hjärnans till synes ofyllbara fotoarkiv. Gott att ha att visa på ögonens filmdukar framöver, när ål­dern tar ut sin hösträtt, och resor till Åsnen inte längre blir en självklarhet.

En fiskare tappar aldrig sitt intresse för sjö och hav.
Som läsare av detta ställ dock ej på fisket för stora krav.
Ty den som med det lilla kan sig nöja,
den finner glädje för jämnan i mört och löja.

Men visst önskar jag Er fångst av abborre och gädda, så att Ni på ålderns dar kan Er hängmatta bädda, för att i luftens hav gunga och åter få lätta ankar och göra om Era lyckade fisketurer på ögonens filmdukar och i själens tankar.

Växjö 12-01-2000 För Fisket och Åsnen i alla tider.

Fiske till husbehov och som nöje –
Åsnens Fiskevårdsområdesförening
(Åsnens FVOF) Bengt Qvⁱstgaard

För människorna i Västra Torsås och i de andra kring Åsnen belägna socknarna har fisket alltid haft stor betydelse. I gamla tider för att trygga deras försörjning, idag kanske mera som fritidssysselsättning och som en attraktiv del i en växande turistnäring.

Åsnens fiskerättsägares samarbetskommitt, som var ett samordningsorgan för de fem fiskevårdsföreningarna och några större fiskerätts-ägare i Åsnen, skrev i april 1980 en ansökan till Länsstyrelsen om att bilda ett fiskevårdsområde för hela sjön Åsnen.

Denna ansökan föranledde Länsstyrelsen att förordna Fastighetsbildningsmyndigheten i Kronobergs län att hålla en förrättning för pröv­ning huruvida fiskevårdsförening skulle kunna bildas, i första hand för hela sjön Åsnen och i andra hand för del eller delar av nämnda sjö.

Förrättningen avsågs handläggas enligt 1981 års lag om fiskevårdsområden. Enligt nämnda lag skulle de frivilliga fiskevårdsföreningarna senast vid utgången av 1990 vara ombildade till fiske­vårdsområden.

Åsnens storlek (ca 15000 hektar) och det stora antalet berörda fastigheter (ca 750) tillsammans med många besvärsskrivelser och olika upp­fattningar gjorde, att detta arbete blev både om­fattande och tidsödande.

Den 17 april 1992 vann emellertid beslutet laga kraft och Åsnens Fiskevårdsområdesförening var bildad.

Redan under hösten 1990 hade en interims­styrelse med representanter från de gamla fiske­vårdsföreningarna, med Bertil Markusson i Sånnahult som ordförande, valts.

Deras uppgift var att planera och genomföra en första årsstämma, som också hölls den 31 mars 1991.

Föreningens organisation och styrning: Enligt de av stämman antagna och av länsstyrel­sen fastställda stadgarna § 1-10 uppdelas fiske­vårdsområdet, som omfattar hela Åsnen, i tre skötselområden:

• Åsnens norra skötselområde, Skatelövsfjorden och Julöfjorden norr om en linje från Hulevik till den norra Sirköbron.
• Åsnens södra skötselområde, resterande del av Åsnen väster om Sirkön.
• Åsnens östra skötselområde, Åsnen öster om Sirkön och Hössö.

 

Respektive skötselområde leds av en styrelse med 7 ledamöter och lika många suppleanter.
Åsnens fiskevårdsområdesförenings styrelse består av 9 ledamöter och 9 suppleanter, 3+3 från vardera skötselområdet, där respektive ord­förande är självskriven att ingå. Medlem i för­eningen är den som äger fastighet med fiskerätt i fiskevårdsområdet.
Föreningens syfte är, enligt stadgarna, ”att samordna fiskets bedrivande och fiskevården, att främja fiskerättsinnehavarnas gemensamma in­tressen med beaktande av de föreskrifter som gäller för fiskets utövande samt att genom för­säljning av fiskekort upplåta rätt att sportficka till allmänheten”.

Fram till 1998 har huvuddelen av inkomsterna från fiskekortsförsäljningen satsats på inplan­tering av signalkräftor.

Viss insättning av gös i områden, där den ännu är mindre förekommande, har också utförts. Hur kräftutsättningen har utfallit, är ännu för tidigt att uttala sig om, men årligen utförda provad sken visar, att det i varje fall i vissa delar av sjön finns goda utsikter att satsningen skall lyckas. För­eningen har också initierat och drivit på utveck­ling av moderna kartor över sjön.

Fiskevårdsplan: Vid stämman den 30 mars 1998 fick styrelsen i uppdrag att låta upprätta en ny fiskevårdsplan för Åsnen. Arbetet med pla­nen påbörjades omgående och fiskerikonsulenten vid Hushållningssällskapet i Kalmar-Kronoberg, Thomas Lennartsson, fick i uppdrag att vid nästa års stämma presentera en förstudie, som under­lag för stämmobeslut om fortsatt arbete. Stäm­man godkände utkastet och det egentliga arbetet kunde börja.

Syftet var att ta fram en utförlig och genom­tänkt fiskevårdsplan och genom denna skapa en långsiktig strategi för det lokala fiskevård­sarbetet och utvecklingen så:

• att både den ekonomiska och biologiska avkast­ningen förbättras i berörda vatten.
• att framtida fiskevårdsinsatser i området blir mer kostnadseffektiva, fiskeribiologiskt riktiga och ger ett större utbyte.
• att såväl kommuninvånare som tillresta turister erbjuds ett sportfiske med förbättrad service och kvalitet.
• att intresset och möjligheterna för att utveckla näringsverksamhet, t ex turistfiske ökar, genom att resursfrågorna belyses, förankras och plan­eras.

Fiskevårdsplanen består av två huvuddelar, faktadelen och åtgärdsdelen:

Faktadelen beskriver nuläget under 11 rubriker, alltifrån förvaltning, beskrivning av fiskevatten, fiskbestånd, yrkesfiske, sportfiske mm till mot­stående intressen och påverkan på sjön.

Åtgärdsdelen behandlar inriktning och målsätt­ning.

Nätprovfiskeundersökning: För att konstate­ra sjöns fiskstatus och få en statistiskt behandlingsbar uppfattning om fiskbeståndet, inleddes det konkreta arbetet med en stor nätprovfiske­undersökning, som genomfördes under juli-au­gusti 1999. Provfisket omfattade totalt 13 fiske­nätter med 8 översiktsnät, där varje nät är upp­delat i 12 sektioner å 2,5 m med maskstorlekar från 5 mm till 55 mm. Det blev totalt 104 nät­nätter, fördelade på 6 stationer, belägna i olika delar av sjön. Resultatet av provfisket visar, att medelfångsten i sjön var mycket hög, jämförd med samtliga de nationella och regionala referens­materialen. Som helhet var fisksamhället i Åsnen artrikt och mycket individrikt. Fiskbiomassan i sjön är mycket hög, men flera arter uppvisar småvuxna bestånd. Småvuxenheten är en natur­lig följd av den hårda konkurrens om födoresurs­erna, som råder i sjön.

För den som vill veta mer om provfisket, har en 137 sidor tjock sammanställning av nätprovfiske­undersökningen upprättats och den finns till utlåning, om någon är intresserad.

Som kortsiktig målsättning gäller nu:

• Förändra föreningens stadgar, så att upplåtelse av annat fiske än handredskapsfiske möjliggörs samt att uttaxering från medlemmarna ej kan göras.
• Översyn och förändring av stadgarnas admin­istrativa bestämmelser.
• Fastställa en förvaltningsinstruktion för skötsel­områdena.
• Bilda intressekommitteer för föreningens olika verksamhetsområden.
• Göra en årlig uppdatering av fiskerättsförteck-nirigen.
• Producera och å jourhålla en hemsida för Ås­nens FVOF, för att förbättra informationsflödet till medlemmar och kunder.

Man kan konstatera, att Åsnen utgör en avgör­ande resurs för vår bygds utveckling till att bli en rekreationsoas, inte bara för svenska turister utan också för andra nordeuropéer.

Ett utvecklat och välskött fiske är en väsentlig del i en sådan utveckling.