Fågelparadiset Åsnen

Fågelparadiset Åsnen
Ornitologen Ola Bondesson

Åsnen är med sina 150 km^² den till ytan 15:e sjön i Sverige. Det är emellertid inte storleken, som gör den till en intressant fågelsjö, utan den hela 737 km långa strandlinjen och dess grunda medeldjup på 3 m. Den långa strandlinjen visar, att det finns en mängd öar och vikar i sjön, som är intressant ur häckningssynpunkt för fåglarna. Det grunda medeldjupet medför en rik näringsproduktion och minst 20 olika fiskarter har anträffats. Mycket mat för de häckande och rastande fågelarterna således. En tredje faktor som är viktig för det rika fågellivet är strandskogarna, som på många ställen är gamla och har naturskogskvalitéer, vilket ger bra födo- och häckmöjligheter för flera sällsynta fågelarter.

I Åsnenområdet, tillsammans med Lidhems­sjön, har till dags dato (dec. 1999) 258 olika fågel­arter med säkerhet påträffats. Av dessa kan 120 arter bedömas som regelbundet häckande.

Nytillskott under de senaste åren på häckfågel-sidan är storskarv, rördrom och glada. Under den senaste 30-årsperioden kan ytterligare 19 arter anses ha häckat eller varit troliga häckare. De fågelrikaste markerna finns vid den näringsrika

Åsnen är ett av 30 svenska objekt på den s k CW-listan (Convention of Wetlands). Det är ett åtagande från myndigheternas sida att skydda de våtmarker som finns med på denna lista. Att just Åsnen valts ut som ett av dessa skyddsvärda objekt beror på två saker.

Dels på de häckande fåglarna, där framförallt storlom och fiskgjuse har mycket stora och ur eu­ropeisk synpunkt mycket värdefulla och skydds-

Skatelövsfjorden, som med sina strandängar, Husebymaden och omkringliggande åkermarker lockar till sig en stor mängd rastande och flytt­ande fågelarter och även hyser en del exklusiva häckfågelarter. De delar av Åsnen, som tillhör Västra Torsås socken, kan sägas tillhöra det egentliga Åsnen, som är en näringsfattig sjötyp med steniga och sandiga stränder. Det är om denna del resten av den här artikeln skall handla.

värda bestånd. Dels på de under höst, vinter och vår stora mängderna av rastande, och även över­vintrande (örnarna), bestånden av gäss, storskrake och havsörn.

Gässen rastar framförallt på jordbruksmarkerna kring Skatelövsfjorden och Lidhemssjön/Jät, men de övriga urvalskriterierna är typiska för det ”egentliga” Åsnen och alltså typiskt även för den del av Åsnen, som hör till Västra Torsås.

Åsnen som häckfågelsjö

Av de 120 arter, som häckar i Åsnenområdet, är det alltså två, som är särskilt intressanta och skyddsvärda ur ett europeiskt perspektiv, men bland de övriga är det många, som har ett stort nationellt värde.

Den senaste, och för övrigt enda inventering, som gjorts av Åsnens häckfågelfauna genomfördes 1976. Den är därför lite inaktuell och siffrorna för häckande par mycket osäkra med tanke på dagens situation. Det är dock den enda som
finns, och siffror jag nämner finns i denna inventering. Hägerbeståndet i sjön har alltid varit högt, och kolonin på Flakarna utanför Bjurkärr har hört till landets största. 1976 fanns här 48 aktiva bon, men 1949 fanns där hela 81 bon. I dag har antalet aktiva bon i kolonin minskat, men samtidigt ­ förekommer häckningar i flera små kolonier spridda över sjön.

Om antalet häckande hägrar är lika stort i dag. som 1976 är mycket svårt att avgöra.

Bivråk häckar med 13-19 par, en ur nationell synpunkt stor koncentration. Den är något av doldis inom rovfågelvärlden och blandas lätt ihop med ormvråk. Den för också ett ganska tillbaka­draget liv under den ganska korta period, som den befinner sig här i landet. Den kommer till­baka från sina övervintringsområden i tropiska Afrika från mitten av maj till början på juni. Häckningsperioden är mycket tidspressad, och honan lägger sina ägg så gott som omedelbart efter ankomsten till boplatsen. Boet kan byggas i såväl löv- som granskog, men bivråken födosöker för det mesta i lövskogar, där den har specialise­rat sig på att plundra bon av getingar och hum­lor. För att klara sig från stick har fåglarna fjälliknande fjädrar mellan ögat och näbbroten. Bivråken har ett smalare och mer framskjutande huvud (gökliknande) än ormvråken. Den har också längre stjärt, där tre tydliga stjärtband är arttypiskt (ormvråken har flera band ganska tätt på stjärten). Bivråkshannen har också en arttypisk parningsflykt, där den stiger uppåt, står stilla ett kort ögonblick i luften, då den slår ihop vingarna (fladdrar med dem) ovanför huvudet ett flertal gånger i snabb följd. Proceduren upprepas efter en kort stunds vanlig flykt framåt gång på gång. Parnings flykten ses framförallt under en kort pe­riod, när fåglarna just anlänt till häckplatsen samt under första halvan av juli månad. Bivråkens ungar blir flygfärdiga i slutet av juli/början av augusti, och de gamla fåglarna startar att flytta söderut redan från mitten av augusti. Sydsträcket kulminerar vid månadsskiftet aug/ sept, då även ungfåglarna påbörjar sin flyttning. Enstaka ungfåglar kan ses efter mitten av sep­tember.

Gladan är en gammal häckfågel som återkommit. På 1940- och 1950-talen var den en typisk häck­fågel vid sjön, med minst 5 häckande par även vid 1960-talets början. Därefter skedde en snabb till­bakagång, och 1969 förekom de sista häckninga­rna vid sjön. Därefter dröjde det ända till 1998, innan den började häcka vid sjön. Häckning skedde både vid Skatelöv, Lidhem, Urshult och möjligen även Sirkön. Brun kärrhök häckade inte heller den vid sjön vid 1976 års inventering. Den första häckningen konstaterades 1978 och den har sedan dess stad­igt ökat. Brun kärrhök häckar i större vassområ­den och är egentligen en typisk slättsjöfågel (närings-rika sjöar). I dag finns 3-4 häckande par i Skatelövsfjorden och lika många vid Lidhems-sjön/Jät. Ormvråk, 22-32 par häckade 1976. Vår vanlig­aste rovfågel och också den mest sedda. En med­elstor, ofta brun rovfågel med tydligt ljust bröst­band, som ofta ses sittande på en stolpe och spana av terrängen efter någon sork, dess huvudsak­liga föda.

Sparvhök, 2-8 par häckade 1976. Vår näst van­ligaste rovfågel men under häckningstiden klart mer svårsedd än ormvråk. Därför är också anta­let häckande par svårt att fastställa, och den ovan angivna siffran får ses som en minimiuppskatt­ning. I dag har troligen antalet häckande par ökat. Duvhök, 2-6 häckande par 1976. Även den mycket svårobserverad under häckperioden, och troligen var antalet häckande par högre 1976. Den finns fortfarande kvar som häckfågel vid sjön, men antalet par är än mer svårbedömt än sparv­hökens.

Fiskgjusen har en av sina allra största koncentra­tioner i hela Europa, kanske den största. I Sverige beräknas cirka 3.000 par av de 5.000 par som häckar i Europa finnas.

Fiskgjusen har en av sina allra största koncentra­tioner i hela Europa, kanske den största. I Sverige beräknas cirka 3.000 par av de 5.000 par som häckar i Europa finnas.

Det betyder, att vi är det mest viktiga landet för häckande fiskgjusar, och att vi därför har det största ansvaret i Europa för artens överlevnad. Åsnens fiskgjusar har följts kontinuerligt sedan 1968 genom inventeringar vart femte år. Antalet häckande par har varierat mellan 38 och 50. Det högsta antalet nåddes vid inventeringen 1993, men vid 1998 års inventering hade antalet par minskat till 38 igen. Det är en oroväckande kraf­tig nedgång, och något särskilt måste ha inträf­fat. Förmodligen hade ett flertal bon plundrats i sjön 1998, och vi vet sedan tidigare, att Åsnen är allmänt känd inom boplundrarkåren. Vid en razzia hos en äggsamlare i Danmark fann man 17 kullar av fiskgjuse från just Åsnen.

Det är av största vikt att vi försvårar denna verk­samhet så mycket som möjligt. Ser man någon misstänkt aktivitet kring ett fiskgjusebo i sjön, så rapportera det snarast till polisen eller tillsyns­männen vid sjön. Ingrip inte själv, men det är klart, att en välparkerad traktor på en skogsväg utgör ett klart hinder för en misstänkt bil. Påräkna inte att bilarna ni ser skall vara danska eller tyska! Boplundrare av idag är mycket professionella. De hyr bil i Sverige för sina välplanerade räder och har ofta också någon lokal kontakt som hjälper till. Det är ni, som är bofasta vid sjön som har den största chansen att lägga märke till, om något skumt är i görningen och där­med är ni också den viktigaste garanten, för att vi skall få ha kvar fiskgjusen som en levande art även i framtiden.

Fiskgjusen är också en av de arter, som på­verkas starkast av mänskliga störningar. När kanotleden skapades i Åsnen i slutet av 1970-talet, kom den ganska naturligt att dras genom de västra delarna av sjön. I den delen häckade också 2/3 av Åsnens fiskgjusar. De ökade stör­ningarna i sjön ledde till att fiskgjusarna flyttade, så att vid mitten av 1980-talet häckade 2/3 av fiskgjusarna i stället i sjöns östra del, dit kanoter mer sällan kom. Under 1980-talet tillsattes så tillsynsmän vid sjön, samtidigt som antalet reser­vat och fågelskyddsområden i de västra delarna ökade. Detta bidrog till en klart positiv trend för gjusarna, och antalet häckande par ökade till de 50 som hittades 1993. Samtidigt skedde återigen en omfördelning i sjön, så att det nu blev fler par i den västra delen igen. Detta visar på vikten av att ha tillsynsmän, som kan upplysa folk om hur de skall hitta och bete sig vid och på sjön. Samtidigt visar det på betydelsen av skyddade områden för gjusarna, och att dessa restriktioner efterlevs. Fiskgjusen tillhör de fågel­arter som klart talar om, när den blir störd. Ofta på mer än 100 meters håll från boet möter oss fiskgjusen klart högljutt protesterande mot vår närvaro. Det är inte då heller speciellt svårt att hitta fågelns bo, som alltid ligger i topp på ett träd, nästan alltid en grov tall. Respektera att gjusen inte tål störningar under häckningstid. När äggen lämnas i boet, är det mycket vanligt, att kråkor passar på att ta dem, eller att de blir antingen för varma eller för kalla utan skydd från den ruvande fågeln. Nedgången hos fiskgjusarna under de senaste åren är kanske inte bara kopplat till boplundring och störningar. Det finns liknande rapporter om nedgångar i fiskgjuse-bestånden i övriga delar av landet, t ex i Dal­älvsområdet. Det kan tyda på någon annan faktor – miljögifter, problem längs flyttvägarna eller problem i övervintringsområdena — möjlig­heterna är många och det behövs forskning för att utreda, vad som håller på att hända! Lärkfalk häckade med 7-9 par 1976 och bestånd­et bedöms i dag vara 8-10 par. I hela landet häckar ca 1.000 par, och i vårt län finns ca 100 par, alltså 10% av landets bestånd. Åsnens bestånd är där­för viktigt ur nationell synpunkt. Även lärkfalken övervintrar i tropiska Afrika, och den anländer hit till vårt län under de tre första majveckorna. De gamla fåglarna livnär sig till stor del på stora insekter, typ trollsländor, som fångas i flykten. Därför ser man ofta fåglarna jaga över större vass­områden och mindre våtmarker, där sländor är talrika i skymning och gryning. När ungarna kläckts, matas de till största delen med fåglar, som också de fångas av de vuxna fåglarna i flyk­ten. Lärkfalken är en av de allra duktigaste flyg­arna i vår fågelfauna och kan t o m jaga ifatt sva­lor och fånga dem i luften. Det finns uppgifter i litteraturen, att lärkfalken kan komma upp i över 200 km/tim i aktiv jaktflykt, ej störtdykning, och det skulle i så fall innebära att det är vår snabbaste flygare. Lärkfalkens ungar blir ofta flyga i början på augusti, och man kan då ofta iakttaga, hur ungarna träningsflyger tillsammans kring boplatsen, som ofta är en ö. Träningstur­erna sträcks ut allt längre och längre från boplat­sen, och flyttning söderut sker från slutet av au­gusti till mitten av september. Liksom hos bi­vråken flyttar de gamla fåglarna först. Tornfalken har vissa år häckat vid sjön. Den häckar i åker­mark och de från området kända häckningarna har skett vid Skatelöv och Lidhemssjön, men potentialen finns definitivt kring Torsås by. Själv observerade jag flera gånger tornfalk under häck­ningstid i de igenväxande åkermarkerna kring Steglehylte under 1970-talets sista hälft. Torn­falken är en av de fågelarter, som minskade kraf­tigt p g a kvicksilverbetningen på 1950- och 1960-talen. Den har sedan aldrig riktigt hämtat sig i vårt län, och häckbeståndet i dag är endast 1-3 par årligen. Eftersom den är beroende av öppen mark för sin jakt, påverkas den också av j jordbruksnedläggelsen i vårt län.

Sjöfågel

De häckande grågässen, 10 par 1976, har också varit lite speciella. Grågåsstammen gick starkt tillbaka i Sverige under 1800-talets senare hälft p g a jakttrycket. Vid 1900-talets början närmade den sig raskt utrotning, och därför fridlystes den 1912. Det tog mycket lång tid för arten att åter­hämta sig, och vårt län var ett av de första att återkoloniseras. 1976 var grågåsen fortfarande sparsamt förekommande i hela landet, och 10 par en stor population. Under 1980-talet skedde så en kraftig ökning, och grågåsen har återtagit en del av sitt forna utbredningsområde längs ost­kusten, men saknas fortfarande som häckfågel längs västkusten. I Åsnenområdet har det också skett en kraftig ökning, och troligen uppgår det häckande beståndet i dag till minst 40-50 par. Det betyder också att grågåsen förmodligen kan ha gått om sin inplanterade släkting, kanadagåsen, som den allmännast häckande gåsarten i sjön. 1976 uppskattades det häckande beståndet av kanadagås till 40 par, och det har säkert inte skett några större förändringar. De häckande bestån­den av gråtrut (30-35 par 1976) och havstrut (30 par 1976) är också anmärkningsvärt stora för att vara inlandsbestånd, särskilt havstrutens. 1976 häckade 15 par knölsvan. Det är en art som minskat starkt på de flesta håll i inlandet. De har i dag flyttat långt ut i ytterskärgården för att häcka. En trolig orsak till detta kan vara minken. I dag häckar endast 3-5 par vid sjön. Andra van­liga häckande våtmarksfåglar vid sjön är skägg­dopping (280 par), gräsand (170 par), kricka (40 par), knipa (40 par), storskrake (70 par), drill­snäppa (85-150 par), fiskmås (400 -450 par), fisktärna (130-140 par). Bland de vanliga häck­ande tättingarna (= småfåglar) kan ängspip­lärka, sädesärla, buskskvätta, rörsångare och säv-sparv nämnas.

Storlommarna i sjön är en av orsakerna till att Åsnen kom med på CW-listan. Även detta är en art, som vi i Sverige har ett stort ansvar för ur ett europeiskt perspektiv. 1976 häckade 70 par, en av de största koncentrationerna i Europa. Stor­lommen är dock en mycket störningskänslig art, som påverkas starkt av vattenståndsförändringar och störningar från friluftslivet. 1976 hittades endast 4 ungar, en otroligt låg siffra med tanke på att 70 par häckat.

Det var just i detta skede, som alla turerna kring Åsnens reglering höll på och samtidigt ökade antalet besökare på sjön, när kanotuthyr­ning drog i gång. Flera år förflöt, innan det till­kom fågelskyddsområden och ännu längre tid, innan det blev någon form av tillsyn vid sjön. Dessutom är troligen storlom, likt knölsvan, en fågelart som påverkas starkt negativt av mink. Storlommen är förmodligen den fågelart, som tagit mest stryk av de förändringar som skett i sjön. Hur många par som häckar i dag kan vi endast gissa, då det inte gjorts några ansträng­ningar för att dokumentera lommarnas bestånds­utveckling. Själv är jag ganska övertygad, att antalet par mer än halverats. Framtiden för storlommen vid sjön ser alltså mycket dyster ut, och det är mycket viktigt, att det görs en inven­tering som kan klarlägga läget. En inventering kan kanske också ge ledtrådar till vilka insatser som behöver göras, för att inte storlommen skall bli en raritet vid sjön. Det vi själva kan bidra med är att framförallt vara observanta på even­tuella störningar man utsätter lommarna för. Storlommen häckar på småöar, ofta utan mer vegetation än buskar och låga träd. Där lägger de boet i en tuva så nära vattenbrynet som möj­ligt. Därigenom undviker de längre promenader på land, vilket de är mycket dåligt anpassade till. Fötterna är placerade långt bak på kroppen för att bli mer effektiva, när fåglarna dyker. Äggen, 1-2 ex, läggs i slutet av april eller början av maj. De ruvas av båda föräldrarna under 28-30 dygn, och under denna tid är lommarna som mest stör­ningskänsliga. Vid störning lämnar lommen boet och glider ljudlöst ner i vattnet. De varnar inte, men om man ser en lom sjunka ner med hela krop­pen och bara låta halsen sticka upp likt ett ubåts­periskop, kan man vara säker på att fågeln är störd, och det är viktigt att man kvickt lämnar platsen. Ett övergivet lombo blir snabbt plundrat av kråkor.

Överhuvudtaget bör man vara mycket upp­märksam, när man vistas i närheten av lämp­liga häckningsöar för lommarna under perio­den mitten av april — mitten av juni!!

Havsörn och storskrake

Ytterligare en orsak till att Åsnen kom med på CW-listan är de stora ansamlingarna av havsörn och storskrake på senhösten. Skrakarna börjar att anlända till sjön i slutet av oktober. De kommer i småflockar på 10-30 fåglar, men samlar sig snabbt i större flockar vid sjön, och normalt finns det flera tusen fåglar här i början av november. Örnarna brukar dyka upp ungefär samtidigt med skrakarna, men tendensen är, att de börjar att komma allt tidigare på säsongen. Numera är septemberobservationer inte helt ovanliga. Skrakarna samlas framförallt i sjöns större öppna vattenområden 1. Julöfjorden-Aspöfjorden 2. Kalvsviksfjorden och 3. Jätfjorden orden.

Där jagar de kollektivt småfisk genom att driva fiskstimmen framför sig in på grundare ytor eller trånga passager typ Julöport. Dessa jakter drar till sig stora mängder av vitfågel (fiskmås, gråtrut och havstrut), som plockar fisk som ska­dats eller flutit upp till ytan p g a syrebrist och stress.

De kan även preja skrakar, som kommer upp till ytan med fisk i näbben. Detta drar också till sig örnarna, som utnyttjar skrakarnas fiske på liknande sätt men även kan preja måsfåglarna när dessa har byte.

I sällsynta fall kan örnarna också ta en skrak eller mås, men oftast ser man, att örnarna får ope­rera i anslutning till skrakflockarna, utan att detta väcker alltför stor uppmärksamhet från stor-skrakar och måsar. Antalet storykrakar stiger under hela november i takt med att sjöarna längre norröver blir islagda. Normalt kan man säga att antalet i Åsnen uppgår till minst 10.000 från mitt­en av november fram till isläggningen. Maxantalet pendlar mellan 15.000-25.000 men är svårbe­dömt. Den största flock jag själv sett räknade jag till mellan 12.000-13.000 och det var i Julöfjor­den. Flockar på 6.000-7.000 förekommer regel­bundet.

Antalet havsörnar är som störst vid sjöns is­läggning och strax därefter. Numera, efter havs­örnsstammens ökning i Sverige, kan vi nog räkna med, att antalet örnar då uppgår till minst 30 el­ler mer. Det högsta antal som räknats vid sjön är 48 fåglar den 23 november 1997. Även 5 decem­ber 1999 nåddes en hög siffra, 45. Antalet örnar sjunker sedan en del efter sjöns isläggning, men tack vare den matning som skett i sjön sedan 1974 stannar ganska många örnar kvar under hela vin­tern. Siffran kan mycket väl vara 20-30 örnar hela vintern men är beroende av hur hårt vinter­vädret är. Örnmatningen har alltsedan starten skötts av Växjö Fågelklubb och oftast skett på två olika åtelplatser. Vinterutfodring likt den i Åsnen har under många år skett på mer än 100 olika platser i Sverige och varit en bidragande orsak till att den svenska havsörnsstammen kun­nat räddas. Enstaka kungsörnar observeras så gott som årligen vid sjön.

De bästa platserna för att kunna observera örnar och skrakar i sjöns västra del är Torne bro, Råhallsmad, Hulevik samt bron mellan Horge­fj orden och Aspöfj orden söder om Ulvö. Andra bra platser i sjön är Bjurkärr och norra udden på Borgön. Bästa tidpunkt är från mitten av novem­ber fram till sjöns isläggning. Men även första delen av mars, då örnarna är på väg norrut och mycket aktiva, är bra.

Framtiden ser alltså ljus ut för tillfället för havs­örnen i Sverige och stammen är stadd i klar ökning. Det betyder, att gamla häckområden besätts, och havsörnen häckar nu längs hela smålandskusten och i norra Blekinge lekinge. Antalet in­landshäckningar ökar också, och nu häckar t ex flera par i Vänern.

Fågelbeståndet i Åsnens strandskogar

Ytterligare en anledning till Äsnens stora naturvärde är de många värdefulla strandskogarna. Många är i dag skyddade i naturreservat t ex Agnäs, Bjurkärr, Toftåsa myr, Aspöarna och Almöarna. De flesta är lövskogar, som vuxit upp på gammal åkermark och fått naturskogskaraktär.
Ett undantag utgör Toftåsa myr, som består av upp till 350 år gammal barrskog. I lövskogarna kring sjön finns stora bestånd av nötväcka och grönsångare. Andra karaktärsarter är hackspettar, stjärtmes och stenknäck. Alla de här nämnda arterna indikerar ett visst naturvärde på skogarna. Den hackspett, som visar på den mest värdefulla skogen, är mindre hackspett, som häckar med minst 25 par runt sjön. Den kräver stora arealer lövskog, där andelen död ved är hög, för att trivas. En annan, lite exklusiv art, som kräver hassel- bestånd för sin proviantering under höstmånadärna, är nötkråkan.
Den mest exklusiva arten som häckar i strandskogarna är mindre flugsnappare. Det är en östlig fågelart, som når sin västliga utbredningsgräns här i Sverige. Den är ovanlig i hela landet, men i Åsnens gamla bokskogsområden finns den varje år. Den säkraste lokalen är Bjurkärrsreservatet, men den har observerats på många andra lokaler, bl a i bokskogssluttningarna sydost om Tvetaryd. Skogsområdena längs Åsnens västra strand är mer barrskogsdominerade än i sjöns övriga delar. Det gör, att man kan t ex hitta tjäder i dessa skogar. Värdefulla lövskogsområden finns dock vid de förut nämnda sluttningarna sydost om Tvetaryd, Trollberget söder om Hulevik, non om Ulvö och på Eköuddarna i Horgefjorden. De två sistnämnda lokalerna är inte precis välbesökta av länets ornitologer, och deras värde i dag är okänt. De bedömdes dock i 1976 års inventering ha ett värde för fågellivet.

Tillägg: Ett par friska, två månader gamla havsörnsungar finns i juni 2001 i ett bo vid Åsnen. De har goda chanser att överleva. Sedan 2000 har havsörnar häckat vid sjön. Det är över 100 år sedan det föddes havsörnsungar här – med undantag från i fjor, då ungarna dog mycket snabbt, troligen beroende på störning.Vi människor har ett stort ansvar!