Geologi

Där gnejs och granit möts
 Börje Svensson

Fig 1

Berggrund

Det är svårt att uttala sig om geologin i Västra Torsås. Moderna undersökningar saknas enligt SGU (Sveriges Geologiska Undersökningar) i området samtidigt som nya teorier dyker upp rörande Syd­sverige. SGU har givit ut en provisorisk översiktlig berggrundskarta, det så kallade Karlskronabladet, där V. Torsås ingår. Förenklat kan man säga att denna karta visar på en delning av V. Torsås i en västlig gnejsdel och en östlig granitdel. Enligt SGU är granitdelen äldst, cirka 1,8 miljarder år, medan gnejsdelen ligger på cirka 1,6 miljarder år. Både gnejsen och graniten tillhör det så kallade urberget. Gränsen mellan de bägge delarna går ungefär norrifrån räk­nat genom Skulatorp, Torhult, Högadal och därifrån snett ned till Tullanäs vid sjön Vinen (se fig.1).

Or­det granit kommer från latinets granum som betyder korn och stenen ger ett kornigt intryck. Gnejs be­tyder troligtvis ”något gnistrande” och ger ett mer eller mindre randigt intryck.

Av yngre ålder är diabasen som löper i ett smalt stråk från Årsjöns sydspets till närheten av Sällön. Här har enligt SGU funnits två stenbrott. Diabas är grekiska och betyder ”genomgång”; en yngre berg­art som pressats upp underifrån. Diabasen kallas ofta svartgranit. Kent Alm har i Kronobergsboken 1983 lämnat en geologisk bakgrund till Kronobergs län.

Enligt Alm har gnejs- och granitdelarna tryckts mot varandra, varvid granitdelen till viss del skjutits över gnejsdelen. Detta är en av möjliga hypoteser. Jag har på eget bevåg försökt tolka Alms idéer i en profil öst-väst genom V. Torsås.

Genom att lägga profilen genom Ramnaberg får jag med socknens högsta punkt 211 m.ö.h och dessutom Furulidsbacken på 198 m.ö.h. (Se fig 2. Lägg märke till att höjdskalan är förstorad 10 gånger i förhållande till längdskalan). Vidare finns en dalsänka, som norrifrån löper genom Opparyd, Hynnenäs, Hägerön och sjön Grytens östsida. Kanske har denna dalsänka under någon av istids­avsmältningarna tjänstgjort som isälv och givit upphov till istidsavlagringarna vid Näset och Ferö i Femlingen? (se fig 1)

De lösa jordlagren (SGU 1875/1877)

V. Torsås lösa jordlager domineras av morän. Ordet påstås betyda ”strandgrus” och med ur­sprungsbetydelsen ”något avrivet”. Morän är en blandning av alla kornstorlekar från lera till block och skapad av inlandsisens bearbetning av berg­grunden. Moränhöjder, till exempel Torsås by, torde höra till de först uppodlade i socknen. V. Torsås har också en stor andel mossmark.

Vidare finns enligt Hummel, år 1875/1877, två längre rullstensåsar: En norr om Femlingen och så Ulvåsen. Vid järnvägsbygget hittade man flintföremål vid Ulvö. Enligt Kronobergs Natur 1989 finns transversalmoräner vid Steglehylte. Tidigare har man trott att östvästliga morän­höjder skapats genom att isen tillfälligt ryckt fram och så är det med de mellansvenska änd­moränerna.

Vid Steglehylte torde dock förloppet ha varit av annorlunda slag och hur det gått till är väl inte ännu helt klarlagt. Ytterligare ett exempel på is­ens framfart är den räfflade stenhäll som finns vid Horgeboda.

Fig 2

Fornsjöar

Enligt Kent Alm har Värendsfornsjön via en vik täckt Hynnenäs, Opparyd och Kull. Vidare har om­rådet runt Spjällsjön och Torne legat under vatten samt en smal remsa längs Åsnen med en inbukt­ning från ungefär Ringatorpet in till Lilla Nävsjön och tillbaka ut mot nuvarande Åsnen vid Hulevik.

Sistnämnda område avviker också vad berg­grunden beträffar: Istället för granit har vi här vul­kaniter, så kallade Smålandsporfyrer (av Hummel benämnda hälleflinta). Värendsfornsjön ersätts se­dan av Fornåsnen och nu tycks Hynnenäs och Kull ha blivit torrlagda. Området runt Spjällsjön liksom remsan utmed Åsnens strand har minskat. (se fig. 2)

Sänkta och utdikade sjöar i V. Torsås (förutom Åsnen)
Källa: ”Sänkta och utdikade sjöar i Krb län” (Länsstyrelsen 1981)

Sjöarna har ordnats i bokstavsordning. Först anges vilket vattendrag sjön tillhör och därefter årtal för förrättning. Eventuellt årtal inom parentes visar året för avsyning. Hektarangivelsen utanför parentes anger storlek före sänkning; inom parentes efter den­samma.

  1. Byasjön (Mörrumsån) 1881, 61 ha (0 ha)
  2. Elen (Helgeån) 1837 (1849), 142 ha (0 ha, dock enligt topografiska kartan 18 ha, nuvarande sjö helt i V. Torsås.)
  3. Femlingen (Helgeån) 1873 (1182). Ej uppskattat hur stor del i V. Torsås.
  4. Fräningen (Helgeån) 1884, 25 ha (0 ha). Enligt kartan jämnt delat med Virestad.
  5. Gryten (Helgeån) Handlingar saknas. Uppskattning 70 ha (51 ha)
  6. Horgen (Mörrumsån) 1859, 33 ha (17 ha)
  7. Hultsjön (Mörrumsån) 1854, 29 ha (0 ha)
  8. Lilla Nävsjön (Mörrumsån) 1948, 16 ha (8 ha)
  9. Linen (Mörrumsån) 1842, 110 ha (0 ha)
  10. Ruesjön (Mörrumsån) 1877, 21 ha (0 ha). Enligt kartan sjön nu helt i Skatelöv.
  11. Skulingen (Mörrumsån) 1861, 20 ha (0 ha, dock 4 ha enligt topografiska kartan).
  12. Skärsjön (Helgeån) 1847 (1869), 46 ha (0 ha)
  13. Stora Nävsjön (Mörrumsån) 1860, 28 ha (19 ha)
  14. Vasen (Mörrumsån) 1880, 14 ha (0 ha)
  15. Vasen (Helgeån) 1875, 72 ha (0 ha), varav hälften i Härlunda.
  16. Vinen (Mörrumsån) handlingar saknas.
  17. Årsjön (Mörrumsån) 1937, 51 ha (29 ha)

Man kan således konstatera att befolkningsökningen under främst 1800-talet gjorde att jakten på ny odlingsbar jord ökade och att de flesta sjöar i V. Torsås blev utsatta för sänkningar.

Kalken – en tillfällig räddning
Börje Svensson

Eftersom berggrunden i socknen huvudsakligen består av granit och gnejs, blir sjöarna mycket försurningskänsliga. Det beror på att nämnda bergarter är mycket hårda och mineraliseringen går långsamt. Stenmjöl från granit och gnejs går utmärkt att använda för att höja pH-värdet.

Följande sjöar har, enligt länsstyrelsen, hittills kalkats i Västra Torsås: Elen, Femlingen, Gryten, Hagsvarten, Håknagyl, Hälsegylet, Lillången, Nävsjön, Skulingen, Stensjön (?), Strängdrag, Tärningetorpssjön, Vinen, Årsjön och Övden. Dessutom finns kalkdoserare vid Ebbön, Flog-myran och Elensbäck. Totalt har det 1983-97 spridits cirka 5 200 ton kalk. Om Vinen och Femlingen, som också ingår i andra socknar, borträk­nas, hamnar summan på cirka 3 650 ton.

Man brukar ha som tumregel att sjöar vars tillrinningsområde till mer än
12 procent utgörs av jordbruksmark, klarar sig från försurning. Det betyder, att Skatelövsfjorden borde klara sig, åtminstone får man det intrycket efter en hastig blick på Blå kartan (43 Älmhult). Fjorden är omgiven av åkermark.
I länsstyrelsens uppgifter om sjöar som kalkats i socknen fanns inte Spjällsjön med.

Min gissning är att detta beror på att en stor del av västra sidan om sjön är uppodlad och att en av bäckarna rinner genom f.d. Byasjön (nu odlad mark) samt det faktum att Årsjön nedströms Spjällsjön kalkats ordentligt.

Att många mossodlingar nu tagits ur bruk har också bidragit till att öka försurningshastigheten. På mossodlingarna spred man nämligen förr stora mängder kalk. Av de sjöar som helt ligger inom Västra Torsås är det Hagsvarten, som fått mest kalk (630 ton 1984-97), följd av Gryten (563 ton) och Årsjön (524 ton). Räknas kalkdoserarna vid Ebbön och Flogmyran till Årsjön, kommer denna upp i cirka 1 180 ton kalk 1992-97. I rättvisans namn skall väl nämnas, att Hagsvarten dragit nytta av de 19 ton som tillförts Håknagyl uppströms.

För att kunna klara våra sjöar, och speciellt då kräftorna, bör pH-värdet hela året ligga över sex. Mörtens rom får problem att kläckas vid pH under 5,5. Nedfallet av försurande svavel i trakten är cirka 8 kg per hektar och år, siffran hämtad från en mätstation vid Osaby, Vederslöv. Naturen beräknas tåla 3 kg svavel per hektar och år. När det gäller kvävenedfallet ligger det också på cirka 8 kg och naturen beräknas tåla 5 kg per hektar och år. Innan vi nått ned till vad naturen tål, måste vi alltså fortsätta kalkningen, om vi vill ha kvar till exempel kräftor i våra sjöar.

Än gapar gruvhålen i Flogmyran
Einar Gunnarsson

En åder av svart granit går i sv-no riktning genom bl. a. Flogmyran, Sällön och Kvarnagård. Svart granit är inte, som det låter, en granitsort utan bl. a. bergarterna diabas, hyperit och diorit. Dessa bryts i huvudsak i södra Sverige.

År 1911 t.o.m 1914 bröts svart granit i stor skala i skogen vid Flogmyran mellan f.d. Gustav Loos hem och Årsjön. Ett bolag i Karlshamn, Kullgrens änka, köpte upp den svarta stenen i block för att vidare bearbeta den till bl.a grav­stenar på industriplatsen i Karlshamn. Omkring 50 man deltog i arbetet vid brotten. De allra flesta arbetarna kom ifrån trakten, på gångavstånd till arbetsplatsen. Enstaka personer kom ifrån Blek­inge. De hyrde in sig i husen i närheten av arbets­platsen, så gott det kunde beredas plats.

Hästar för de tunga transporterna från gruv­schakten till Huleviks station på Karlshamn-Vislanda järnväg hyrdes från trakten. Särskilt väl inkörda par kom ifrån Östregård i Torsås by. Det förekom t.o.m fyrspann, d.v.s fyra hästar. Var det tungt uppför, kunde det vara lika besvärligt ut­för backarna. Många imponerande spår efter denna omfattande verksamhet kan vi se än idag, men platsen är mer eller mindre okänd av dag­ens västratorsåsbor.

Det mörka stillastående vattnet i de djupa gravarna talar sitt tysta, tydliga språk. Vilket slit! Mest förundras man över hur den tunga stenen kunde tas upp ur de djupa gruvschakten. Det största schaktet mäter omkring 30×60 meter i yta och säges vara ca 40 alnar djupt. De andra schakten är betydligt mindre, men ändå omfångs­rika.

För upptagningen till markplanet användes ångdriven hiss. Även länspumpningen drevs av ångkraft. Det uppstod väldiga mängder av skrotsten. Mycket av den användes till att bygga en bred, stabil transportväg för de tunga stenlassen.

Det allra mesta av skrotstenen ser vi idag som en hög backe i den annars flacka terrängen inne i skogen. En av de främsta av arbetsledarna var Oskar Olsson, som kom ifrån Bergslagen. Han gifte sig med Hilda, som bodde i huset ”Klipp­an” i hörnet av Holländarevägen och uppfarten till Flogmyran. De byggde sedan sitt hus vid Slagestorp-Åmanstorpsvägen mittför vägen till Elmeberg. Oskar var en skicklig huggare.

Upplysningar och visningar har getts av Ture Johansson i Flogmyran. Han har fått veta av sin far Anton, hur arbetet utfördes dessa fyra arbet­samma år strax före första världskrigets utbrott. Anton (född 1889) deltog emellertid inte själv i stenbrotten i Flogmyraskogen.

Andra mindre stenbrott – ej svart granit — har givetvis förekommit från sent 1800-tal till långt in i 1930-talet.

Vi kan se välhuggen sten i bl.a. stolpar och körbryggor, trappor, husgrunder och byggnader. Som bekant fanns gott om råvaror och dessutom skickliga stenhuggare. De ägnade mycket tid åt att hugga sten och bygga husgrunder utöver andra beställningsarbeten.

Vi har i Västra Torsås några jordkällare med tak av huggen kilsten, t ex hos Irene och Anders Johansson, Horgeboda. Fina jordkällare finns också hos familjen Tommy Pettersson, Furudalen och Niklas Eriksson i Sjögård.

Vi ska heller inte glömma bort alla våra vack­ert uppbyggda stenmurar, som vittnar om den tiden, då naturstenen togs väl till vara för många­handa ändamål.